sábado, 3 de noviembre de 2012

DET ÄR DAGS ATT MINNAS SINA RÖTTER


Det är nu 50 år sedan man började bygga södra Gran Canaria. Först ut var San Agustin, där bungalowanläggningarna Los Caracoles och Nueva Suecia växte fram. Samtidigt byggdes restaurang/underhållningscentret La Rotunda, som dessvärre revs i början på 80-talet. Det första hotellet att slå upp sina dörrar var, inte helt okända, Hotel Folias. Detta skedde den 15 september 1965.

Startskottet hade gått och nu startade en nästan osannolik utbyggnad av södra delen av Gran Canaria.

Trots att det var hotellen som först fick fotfäste i San Agustin, skulle det trots allt bli lägenheterna som kom att känneteckna turistutbudet på Gran Canaria. Mängder av lägenhetskomplex växte upp i San Agustin, Playa del Ingles och Puerto Rico. För att möjliggöra denna utbyggnad anammades ett slags bostadsrättssystem, där lägenheterna såldes en och en till privata investerare.
Investerarna kom överallt ifrån. I Tyskland hade man på denna tiden ett mycket fördelaktigt skattesystem för investeringar i utlandet. Svenskarna bidrog ordentligt genom att det var de som initierade utbyggnaden i San Agustin. Men många av investerarna kom också från lokalbefolkningen.

Investerarna grupperades i ägarföreningar – “comunidades de propietarios”. Dessa föreningar hyrde i sin tur ut lägenheterna till företag och personer som ägnade sig åt att driva hotel/lägenhetsverksamhet. Hyrorna var ofta attraktiva, och i många fall räckte de gott till för att amortera de lån som tagits.

Turisterna från skandinavien var mycket positiva till att fira sina semestrar i lägenheter istället för i hotellrum.  Lägenheterna gav större frihet, eftersom man kunde äta frukost hur och när man ville. Dessutom fick man möjlighet att prova det fina utbudet av restauranger på kvällarna, något som absolut var mer attraktivt än att äta i hotellens matsalar. Till sist var det ju också så att lägenheterna var betydligt större än hotellrummen, vilket gjorde dem mer bekväma.

Faktum är att bara ett fåtal hotell byggdes på södra Gran Canaria under de första decennierna. I Playa del Ingles fanns Lucana, Europalace, Tropical och Catarina Playa plus något till. Nere vid fyren växte lyxhotellen upp – Maspalomas Oasis, El Faro och Palm Beach. I Puerto Rico fanns inte något hotell förrän någon gång vid sekelskiftet…!

Men tiderna skulle förändras. Dels på grund av att många lägenhetshotell fick problem i sina ägarföreningar. Ingen ville skjuta till pengar när det var dags för renoveringar och eftersom proffesionell drift ofta saknades, sänktes standarden  på väldigt många lägenheter.

Samtidigt började politikerna – dessvärre – lägga sin näsa i blöt. De som beslutade fick för sig att hotellgäster på något sätt skulle vara mer värda än lägenhetsgäster. Att de som bodde på hotell skulle lägga kvar mer pengar på ön än andra gäster…! Och ju finare och dyrare hotell, desto mer pengar skulle gästerna spendera!

Ytterligare några år senare, när en överdriven utbyggnad av turistbäddar gjort att utbudet vida överglänste efterfrågan, så infördes ett total byggstopp av nya turistbäddar.

Men undantagen fanns förstås… De som kunde lägga fram projekt för 5 stjärniga hotell de luxe och som dessutom hade faciliteter såsom golfbanor eller liknande kunde få tillstånd. Dessa byggnationer kunde kallas för att ha ett “generellt intresse” och således få byggas. Området Meloneras kom i stort sett till på sådana tillstånd.

Fortfarande idag, när man alltså firar 50 års jubileum så ligger stora delar av byggförbudet kvar. Visserligen lite “rundare i kanterna”. Idag behöver de femstjärniga hotellen inte ha tillägget “de luxe”. Dessutom kan man få tillstånd att bygga tre och fyrstjärniga hotell – men bara om de ersätter gamla och slitna turistbäddar – vilket ofta är lägenheter.

De populära lägenhetshotellen går en mörk framtid till mötes. Inga nybyggnationer tillåts och dessutom har relativt hårda regler införts när det gäller hur många av lägenhetshotellets enheter som måste vara i turistdrift.

Under åren har många av ägarna i de tidigare nämnda “comunidades” valt att själva bosätta sig i lägenheterna eller att sälja till andra som vill bo på södra Gran Canaria under längre tid. Dessa enheter har således försvunnit från “turistdriften”.

Idag säger myndigheterna att ett lägenhetshotell byggt före 1995 måsta ha minst 51% i direkt turistdrift för att få fortsätta att drivas som lägenhetshotell. För lägenhetshotell som är nyare än så är procentsatsen satt till 75%.

Med denna inställning från myndigheternas sida är det inte svårt att se vad som kommer att ske med lägenheterna på södra Gran Canaria.

Men frågan är om denna politik är riktig?? Jag tycker inte det. Jag menar att det är dags att se lite tillbaka på rötterna och på vad som legat till grund för den omåttliga populäriteten som Gran Canaria skaffade sig under de senaste 50 åren???

No hay comentarios:

Publicar un comentario